I dag har jag varit här i Frankrike i en vecka. Tänkte fira detta med att skriva lite om de spännande saker som skett och kulturella insikter.
Men nu blir det inte så ändå. Jag har alltid varit lite paranoid. När jag var liten och skulle somna tänkte jag ofta att min familj skulle smyga sig in och mörda mig på natten. Det var i och för sig ogrundat. På senare dagar kanske jag tänkt att alla mina vänner innerst inne föraktar mig. Tillsammans kanske de förödmjukar mig när jag inte ser, tar kort på det och samlas ibland på kvällarna för att titta på dem, skratta åt min naivitet och dumhet, men när jag är i närheten låtsas som ingenting. Nåväl, för ungefär sex timmar sen fick jag reda på att allt det var sant.
Natten har spenderats stirrandes in i en vägg. Min puls har inte varit regelbunden sedan igårkväll. Allt känns mörkbrunt. Ord som värdelös, hat och varför? har kämpat mot en stor flora könsord om uppmärksamhet i mitt medvetande. Som en vattenfylld hink full med spädbarn som alla försöker nå ytan. Hade jag haft ordets gåva och mycket tid hade jag kanske skrivit en lång text om svekets innersta väsen, men det har jag inte. Däremot läste jag nyligen en festlig skivrecension som behandlar ämnet, den kan jag rekommendera istället.
Om tre timmar börjar dagens arbetspass.
Usch vilken mardröm…