Idag är det söndag, så jag vill varna känsliga läsare för att det här kommer att bli ett jävligt webb 2.0 inlägg. Osammanhängande och med extremt dålig meningsbyggnad.
Ibland när man sitter ett gött gammalt gäng, eller om man umgås väldigt mycket med någon, så känns det ofta som konversationer degenererar ner i någon form av bollande av memes, en sorts godtyckligt stycke av information eller ”informationsmönster”: uttryck, historier, gemensamma minnen, interna skämt (ex: vissa internetforum består nästan bara av postande av lolcats och andra meddelanden med en struktur där man varierar något element, som t.ex. bild eller text, för att skapa en liten variation – som en sorts genetisk evolution, därför namnet meme som myntades av Dawkins efter engelska ordet gene, läs wikipediaartikeln för vidare information kthxbai.)
Detta är inget att bli förvånad över. Som Robin Dunbar beskriver i sin härliga bok ”Samvaro, skvaller och språkets uppkomst” (eng. orig. titel Grooming, Gossip and the Evolution of Language) så upprätthåller apor sina sociala band genom att klia varandra på ryggen, medan människor till stor del har ersatt det beteendet med att prata om oväsentligheter. Förutom att prata om nyheter, tv-serier och skandaler tror jag att memes kan agera lite som den late mannens konversationsnuggets (det är för övrigt samme Dunbar som ligger bakom det s.k. dunbartalet, dvs att det maximala antalet sociala band som en människa kan uppehålla ligger på cirka 150 stycken (så alla som har fler vänner än 150 på Facebook är skojare.) Det speglas bland annat i storleken på stammar hos diverse naturfolk och storleken på traditionella militära indelningar, argumenterar han.) Så när man inte har fler originella idéer (vilket vanligtvis oftast är att föredra som konversationsämne eller hur?) eller nyheter att diskutera kan man alltid sitta och slänga ur sig random uttryck vars enda syfte är att de övriga i sällskapet ska känna igen dem, t.ex. säga ”Öl e gott”.
På internet har jag observerat en trend, nämligen bloggens död. Eller kanske inte död, men bloggar lämpar sig bäst för lite längre text där man lägger fram någon form av argument. Därför har de kompletterats av s.k. microblogging som exempelvis Twitter, Facebooks statusuppdateringar och försök till öppna system för microbloggingtjänster t.ex. laconi.ca. I och med att webb 2.0 sprider sig till massorna blir webben dummare och dummare, och går ifrån längre argumenterande inlägg till korta nonsensposter. Webb 2.0 har ju beskrivits som en demokratisering, där vem som helst kan publicera vad de vill. Och som Churchill en gång sade: ”The biggest argument against democracy is a five minute discussion with the average voter.”
Har vissa planer på att lansera någon form av microblogging-pryl på Tsar Gustaf i framtiden. Ett verktyg för att posta små meddelanden på max några rader, eventuellt utan möjlighet att kommentera på dem. Eftersom Tsar Gustaf har en XMPP-backend kan även uppdateringarna levereas i realtid, något som vissa andra också experimenterat med. Dessutom har vi ju en IRC-liknande chat som också lämpar sig för vad som kanske närmast kan definieras som dösnack. Som förstås kompletteras av bloggar som den här, där internet fortfarande är serious business.
